Just nu skrivs det en hel det om problemet med att kvinnor aborterar foster för att det är fel kön på barnet. Oftast är det flickfoster som aborteras. Det där har jag lite svårt att förstå. I ett land som Sverige har jag aldrig trott att flickor skulle vara mindra värda som barn än pojkar. Inte i vår kultur. Och personligen vill jag ju hemskt gärna ha en flicka eftersom jag redan har en son (och nej, jag är inte med barn nu eller planerar att bli det snart).

 Många menar att man borde ta bort möjligheten att få reda på fostrets kön för att förhindra dessa aborter. Själv fick jag inte veta könet när jag var med barn, men jag hade velat. Och skulle jag få fler barn skulle jag fortfarande vilja veta. Inte för att kunna göra abort om det skulle vara "fel" kön. Jag skulle vilja veta det därför att jag inte skulle vilja gå i nio månader och hoppas på en flicka och sen få en pojke. Då skulle jag bli besviken, och besvikelse är inte en känsla jag vill känna första gången jag ser mitt barn. Skulle jag däremot veta redan från början att det skulle bli en pojke till skulle jag hinna vänja mig vid tanken och glädja mig åt det. 

 Jag har ingen stark åsikt om huruvida det är rätt eller fel att abortera ett foster på grund av kön. Jag gillar inte tanken, men jag kan ha förståelse för att om man har flera barn av samma kön och vill ha ett av det andra, så kanske man inte vill behöva skaffa tio barn till för att nå dit. Barn är lika mycket värda oavsett kön, men jag har inga problem med att förstå att om man har tre pojkar redan så vill man även ha en flicka, eller tvärtom.

  Sen kan jag ju tänka att om man nu tillåter aborter före en viss vecka utan att fråga efter varför, så kan man inte sen komma och säga att det gjordes av fel skäl.

Hur fan röstar folk egentligen?? Caroline af Ugglas har visserligen gjort en och annan låt som går att lyssna på, men årets bidrag i melodifestivalen var inte en av dem! Serneholts låt däremot, som trots att den inte var jättebra kanske hade haft en chans i Eurovision.. den gick inte ens vidare! Och Tic Toc fick inte ens duellera, trots att det var den här deltävlingens bästa bidrag. Jag fattar inte hur folk tänker när de röstar egentligen!

 Det är inte utan att jag undrar varför jag kollar på den där skiten år efter år, med upplägg som bara går ut på att få in så mycket pengar som möjligt genom att tvinga folk att rösta flera gånger. Har jag röstat på en artist en gång så ska det räcka! Det ska inte nollställas några räkneverk!

 Men mot bättre vetande kollar jag ändå på melodifestivalen varenda år. Men inte för att det är en bra tävling, och att vi skickar ett bra bidrag till Eurovision har jag helt slutat att ens hoppas på. Nej, jag tittar för att bland de bidrag som INTE går vidare är det ganska ofta riktigt bra låtar. Och som tur är försvinner ju inte de bidragen när de åker ut. Så hur dålig tävlingen än är som tävling är det fortfarande en bra källa för att hitta nya bra låtar.

 Vissa beslut tar man i en handvändning, andra saker tar man så lång tid på sig att besluta att när man väl bestämt sig är det redan försent. Vissa beslut tar man bara för att man någon gång för länge sedan bestämt sig för en åsikt, och av ren envishet låter man då bli att ens fundera på saken. Man har ju bestämt sig en gång redan, så varför ens tänka på det igen?

 Men vissa beslut påverkar inte bara en själv, utan även andra. Det påverkar deras framtid, deras hela liv. Vid sådana situationer, borde det inte åtminstone vara värt att tänkas över en extra gång? 

Anyway, det var inte vad jag hade tänkt skriva om idag. Jag hade tänkt skriva och gnälla på Leos skola, men nu orkar jag inge mer. Måste lägga mig och vila, är fortfarande förkyld som satan, femte dagen nu.. =(

  En 9-åring fick obscena sms från en okänd person. Genast blossade en debatt upp angående polisens rättigheter vs den personliga integriteten. Problemet låg i att straffvärdet för brottet är för lågt för att polisen ska kunna begära ut uppgifter om vem som äger mobiltelefonen varifrån sms:en skickades.

 Jag är av den åsikten att den personliga integriteten är väldigt viktig. Men jag är även mamma till en liten pojke på 8 år, och min åsikt i det hela är att straffvärdet inte borde vara det avgörande, utan det faktum att det handlar om brott mot barn. Att skydda våra barn borde ALLTID gå före den enskildes integritet.

Men det var faktiskt inte det jag tänkte tycka till om idag. Istället var det ett sidospår jag retade upp mig på, en debattartikel om debatten, så att säga.

http://www.dt.se/brottsplats/article396196.ece

 Adrian Svensson känner sig ganska övertygad om att den person som skickar sex-sms till en 9-åring måste vara en vuxen sjuk människa som inte skulle bli hjälpt av högre straff. Istället är det bristerna inom psykiatrin som är orsaken till all världens ondska. Lösningen? Blockera sms.

 Nu undrar ju jag lite hur Adrian Svensson menar. Ska man blockera ALLA sms, och helt enkelt eliminera möjligheten? Eller ska sms med grova ord sållas ut och blockeras? I så fall tycker jag synd om alla vuxna nykära människor som vill locka sin partner. =P Eller menar han att det är personen som inte vill motta sms som ska blockera dem? Men... att jag inte vill ta emot sex-sms betyder ju inte att jag inte vill ha andra sms heller!

 Så var är min lösning? Jag kan väl inte sitta här och ha åsikter om andras förslag utan att komma på något bättre själv? Faktum är, att det kan jag visst! Fast så är inte fallet just nu. Jag har faktiskt ett förslag eller två.

Den juridiska aspekten:

 Oavsett straffvärdet, ändra lagen så att polisen alltid ska kunna göra sitt bästa för att garantera våra barns säkerhet. Brott mot barn bör alltid prioriteras.

Föräldra-aspekten:

 Om ditt barn ska ha mobiltelefon, registrera inte numret. Var selektiv med vilka du låter ditt barn ge numret till. Lär ditt barn att aldrig svara på samtal eller sms från nummer de inte känner igen. Vill man vara riktigt noga kan man även göra numret skyddat på diverse olika sätt. Men poängen är att det är inte så lätt att busringa till en mobil som det var när jag var liten att busringa till en hemtelefon. På min tid slog man in fem random siffror, och i 99 fall av 100 kom man till någons hem.  Att slå ett nummer på måfå för att komma till en mobil är inte lika enkelt.

 Genom att begränsa spridningen av ditt barns nummer begränsar man också de möjliga "gärningsmän" som kan skicka såna här sms. Och är gärningsmannen en helt främmande människa är chansen stor att det inte kommer fler än ett sms om man inte svarar och visar att numret finns.

 Min teori:

 Min teori är att det inte alls är så självklart att det är en vuxen man, en pedofil, som skickar dessa sms. Visst KAN det vara en vuxen man, men det MÅSTE inte vara det. Det kan lika gärna vara en tonåring som vill driva med 9-åringen. Eller en jämnårig, av samma skäl. Det finns många störda ungar och ungdomar där ute. Och här hade begränsningen av nummer-spridning varit bra. Min sons nummer har lämnats ut till närmaste familjen och några av hans närmaste vänner. Hans nummer finns inte på nätet, för om han registrerar sig någonstans som ber om mobilnummer matar jag in mitt istället för hans. Skulle han således få sex-sms känner jag mig ganska säker i att kunna avföra familjen som misstänkta (om inte annat för att jag känner igen deras nummer), kvarstår alltså kompisarna. Har någon av dem äldre syskon?  Har de lånat ut sin mobil, fått den stulen eller tappat bort den? 

 Såvida avsändaren inte faktiskt är en person som slagit ett nummer på måfå skulle det därför inte vara omöjligt att räkna ut vem det är. Och är det någon som slagit det på måfå kan avsändaren inte veta att han/hon skickat sms till en 9-åring. 

 I fallet ovan hade 9-åringens kompis mamma (eller något sånt) börjat skicka sms till avsändarnumret och utgett sig för att vara en elva-årig flicka. Hon har då börjat få liknande sms som pojken. Det här är ytterligare ett argument som får mig att tvivla på att gärningsmannen skulle vara en vuxen pedofil. För allvarligt, även pedofiler har könspreferenser. De tycker antingen om pojkar eller flickor (oftast iaf), så en pedofil skulle troligtvis inte intressera sig för både en 9-årig pojke och en11-årig flicka. Alltså fortsätter jag tro på teorin att sms:en kommer från ett barn/en ungdom som tycker att han/hon är rolig.