Det är lite otroligt vad folk vill döpa sina ungar till.. läste en artikel i Aftonbladet om föräldrarna som vill döpa sin son till Q. Själv tyckte jag att det var ett ganska coolt namn, men de tyckte inte skatteverket, länsrätten eller kammarrätten. Så nu ska regeringsrätten ta ställning. Hursomhelst, det var väl inte det otroliga i det hela, utan det jag reagerade på var slutet på artikeln, där det listades några ovanliga namn som godkänts och några som fått avslag.

Till exempel, hur kan man ge avslag på Q, men godkänna Bebben på en pojke? Det är ju liksom ett namn för bebis.. Tänk den stackars ungen när han kommer upp i tonåren och heter Bebben! Eller Blomman eller De la Rose.. som förnamn.. på pojkar.. Stackare.. Vem kommer ens på tanken att döpa sin son till sånt? Eller att döpa sin dotter till Näva, Mix eller Decibel? Eller Peter.. 

 Det retar mig, det här att en massa folk tycker att vi ska få ett mer jämställt samhälle genom att skrota pojk- och flicknamn. Det finns några könsneutrala namn, många av dem gillar jag. Men Peter är ett pojknamn och Malin är ett flicknamn. Det blir inte mer jämställt för att man ändrar på det. Kvinnor och män är olika. Vi kompletterar varandra. Det är så det ska vara.

Godkända Flicknamn

Beck, Bent Mohamed Moncef, Coxe, Fiddeli, Giesbrecht, Jolin, Mix, Modesty, Månstråle, Näva, Pixie, Puma, Sinclair, Skjellerup, Summercloud, Twilight och Yskander.

Godkända Pojknamn

Axl, Bebben, Blomman, De la Rose, Hoffman, Jison, Junior, Solstråle, S:t John, Texas, Tiger och Åskar.

Stoppade Flicknamn

Blomsterblomma, Decibel, Ernedotter, Hauberg, Holdgaard, Höst, Ikea, Lyngholm, Murray, Måne, Nico, October, Peter, Santanni, Schmidt, Sion, Snövit, Tequila, Totou och Weckner.

Stoppade Pojknamn

Amundsen, Borregaard, Cson, DeWilde, Filur, G, Grng, G:son, Han Meier, Hansen, Hosianna, J, J:son, Knalle, Lakrits, Lekander, Möller, Piper, Raabjerg, S, Schwartz, Simon-Klippan, T-son, Widéen.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4943506.ab

"Strålsäkerhetsmyndigheten vill förbjuda solarier för personer under 18 år."  Anledningen? Det kan orsaka cancer senare i livet. Jag kan inte låta bli att fråga mig om man blir immun mot cancer när man fyller 18.. eller om risken för hudcancer inte finns om man bränner sig i solen.. Men det är väl Sveriges svar på alltnuförtiden - förbjud allt som kan vara skadligt. Inte informera om riskerna, lära folk att använda saker rätt, utan helt enkelt förbjuda det. 

 Nu i helgen köpte jag en skateboard åt Leo, men det kanske var dumt. Jag kanske borde förbjuda honom att åka på den, han kan ju ramla och skada sig. För att inte tala om cykeln! Alla cyklar borde förbjudas, för tänk vad man kan skada sig! Och bilar! Det dör ju massor av folk i trafiken varje år! Mobiler borde också förbjudas, på grund av den farliga strålningen. Ojoj, ska man tänka så blir det inte mycket kvar man får göra. Fast iofs kan man ju lösa det ganska enkelt genom att sätta åldersgräns på allting, för när man är myndig är man immun mot faror..

 Och när jag ändå är inne på förbud och åldergränser.. Jag läste för ett tag sedan att vissa kommuner nu väljer att sätta 18 årsgräns för energidrycker eftersom många skolelever väljer att dricka sånt istället för att äta lunch.. Igen, förbud och åldersgränser så fort det är något problem. För varför ska föräldrarna behöva ta något ansvar över vad barnen gör?

Och så kommer vi då till årets hittills dummaste..

Vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand anser att den som skriver ut p-piller till flickor under 15 år borde åtalas, och han skulle inte tveka att göra det. Åtalas för vad? Jo, medhjälp till våldtäkt!

 Det är så urbota dumt att man nästan blir mörkrädd! Det ska vara en karl till att komma på något så fruktansvärt korkat! Som någon skrev, körkort är ett preventivmedel, inte ett körkort för sex. Men om en minderårig person skulle bli våldtagen, så gud förbjude att hon skulle få förhindra att hon blir med barn. Men om två 14-åringar har sex, vem våldtar vem?

 När jag gick i högstadiet hade jag en väninna som hade så svår mensvärk att hon inte kunde gå till skolan. Att missa en vecka i skolan varje månad är ju ingen höjdare, så hon ville skaffa p-piller.Saken är den att p-piller funkar ju som mer än bara preventivmedel. Det är jättebra om mensen är väldigt oregelbunden eller om man har svår mensvärk. Och min väninna hade inte en tanke på att ha sex än på några år. 

 Jag däremot åt inte p-piller och blev med barn när jag var 16 år, och jag kan säga att det var ett rent mirakel att det inte hände tidigare. Att förbjuda p-piller för flickor under 15 år tror jag skulle öka tonårsgraviditeter lavinartat. I en perfekt värld börjar ingen med sex förrän de är gamla nog att hantera det, vilket i Sverige räknas som efter man har fyllt 15. Ändå är det ingen ovanligthet att läsa om 13-14-åringar som blir föräldrar. Vi lever inte i en perfekt värld, tyvärr. Och om du vet att barnen tänker hoppa i vattnet, varför inte lära dem simma? (citat från ett vääädligt gammalt avsnitt av Beverly Hills)

Syrran gav mig en affärsidé igår.. Jag har länge velat starta eget, men aldrig riktigt hittat någon idé som känts riktigt rätt. Men den här idén blev jag jäkligt sugen på. Har kollat runt lite på nätet, men det är så mycket jag inte vet.. Jag vet egentligen ingenting! Åtminstone inte om hur man sköter ett företag.. Men jag ska prata med arbetsförmedlingen imorgon och se vad man kan få för hjälp, både i form av råd och bidrag. Vad jag TROR så skulle mitt företag vara ganska dyr att dra igång, men inte så farligt dyr i drift.. Men det är så jäkla mycket regler och lagar och sånt man måste sätta sig in i, och säkerhetsfrågor, försäkringar, bokföring och såna saker.. Damn.. Skrämmande. OM jag gör det här så blir det lätt det mest skrämmande jag någonsin gjort. Jag vet inte ens om det är möjligt att göra. Mitt stackars huvud är alldeles fullt av idéer, frågor, funderingar, möjligtheter.. Men jäkligt sugen är jag..

 Jag har tänkt på det där med vänner, vänskap, popularitet. Jag spelar Dragon Wars (bland annat) på facebook, där en av fördelarna man kan skaffa sig är att många av ens vänner även börjar spela. Jag blev att tänka på de stackare som inte HAR några vänner att bjuda in till spelet, vad ska de göra? Men det är väl egentligen samma sak i verkliga livet? Har man många vänner lyckas man bättre. Fast då kallar man det kanske hellre för kontakter..

 Jag har.. inte jättemånga vänner. Jag har många bekanta, men vänner har jag bara en handfull av. Men de jag har är värda otroligt mycket. Det jag ibland kan sakna är en riktigt nära tjejkompis. Jag har mest killkompisar, har alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar. Förr brukade jag ha en nära tjejkompis medan resten var killar. Nu var det längesedan jag hade någon riktigt nära väninna. Den senaste var min bästa vän under en väldigt lång tid, tills hon svek. Men på ett sätt var det nog bra att hon gjorde det, för det fick mig att inse att jag någon gång under årens lopp skaffat mig ett självförtroende. Vi hade väl börjat glida ifrån varandra lite redan innan, jag tror vi umgicks för intensivt under en period och började tröttna på varandra. Men hennes svek.. Jag insåg att jag förtjänade bättre behandling än så. Mitt självförtroende var fortfarande för nytt för att jag faktiskt skulle konfrontera henne om det, och jag blev väl sårad av att hon inte ens märkte hur förbannad jag blev.. så istället smög sig ilskan fram på fyllan under en fest någon månad senare, i form av spydigheter och arrogans. Jag märkte inte ens av mitt beteende då, men hon gjorde det, och när hon påtalade det insåg jag ju varför. Hennes vänskap som varit så mycket värd för mig i så många år var inte vad jag trodde, och den var inte värd så mycket att jag kunde ta emot vilken behandling som helst. Jag själv var värd mer.

 Jag vet inte ens om hon vet varför jag var så arg på henne. Hon har aldrig frågat. Kanske var det just det som avgjorde saken. Att hon antingen inte brydde sig nog för att ta reda på den underliggande orsaken, eller att hon visste men inte tyckte att det var fel av henne.

 Ibland saknar jag henne. När jag träffar någon från den perioden då vi umgicks kan jag vilja prata med henne om det. Men så kommer jag ihåg vad hon gjorde. Vi har inte pratat på flera år nu, utöver något enstaka mess på facebook. Vi har båda nya vänner, och vi umgås inte i samma kretsar. Och visst är det konstigt att två personer som stod varandra så nära plötsligt bara kan försvinna ur varandras liv, från varandras radar. Ibland undrar jag hur hon såg på det hela. Brydde hon sig alls? Jag var nog ganska elak mot henne, men.. den kvällen på Harrys visade så många saker att det var det enda jag kunde göra. Ångrar jag mig? Ja, kanske att jag inte hanterade det annorlunda. Idag hade jag nog gjort det. Men jag känner mig ändå lyckligt lottad med de vänner jag har idag. En vän måste man kunna lita på. Det är okej att periodvis glida ifrån varandra, inte prata så ofta och umgås med andra personer på varsitt håll. Det behöver de flesta vänner. Men när man utnyttjar en vän och sen sticker ifrån dem mitt i natten utan ett ord, det är inte okej. Så.. nej, jag ångrar inte att jag bröt med henne. Men jag saknar att ha en tjejkompis, även om Kim gör sitt bästa för att fylla den platsen. =) Men trots allt så är och förblir han en kille. =P

 Hm.. Det här inlägget skulle egentligen inte alls handla om det här.. Det var bara tänkt som en kort tanke. Egentligen hade jag tänkt kommentera en artikel på Aftonbladet, men nu är det väl ingen som orkar läsa längre, så jag får nöja mig med att slänga in en länk till den så får jag kommentera den imorgon.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4768994.ab

 Vad köper man för födelsedagspresent åt en unge som har allt?

 Jag vet, problemet borde inte ens existera. Jag lever på existensminimum och har gjort det under större delen av hans liv. Ändå har han allt han kan önska sig (den bortskämda snorungen.. *skojar*). Det han inte fått av mig har han fått av mormor. Önskar att jag också hade varit mina mor- och farföräldrars första barnbarn. Men det är inte bara deras fel. I hela hans liv har jag haft dåligt samvete för att vi alltid har dåligt med pengar, och jag har gjort mitt bästa för att det inte ska märkas. Dessutom får han så ofta småsaker av sin mormor och plastmorfar, så när han fyller år ställer det ju extra kvar på att presenterna måste vara något utöver det vanliga. Gah! Kanske skulle jag bara ge honom en lekdag eller något sånt istället. Det är ju så modernt med sånt nu, materiella saker är ju nästan skamliga. Men sanningen är att Leo är ett materiellt barn. Och framförallt är jag väldigt dålig på att leka. Jag är mer en "mysmamma". Dessutom.. tidigare år har vi faktiskt brukat göra något kul tillsammans på hans födelsedag, som ett besök på Aquanova eller bowlingen eller liknande. Vet inte hur populärt det skulle bli med "bara" aktivitet hela plötsligt.. (Igen, bortskämda snorunge..)

Hursomhelst, spel är ju alltid populära, men jag tycker det är så tråkigt.. Han har ju så jäkla mycket spel redan! Böcker gillar han, men det kommer han få från andra håll, och han har redan en hög som han är i full färd med att plöja igenom.. En cykel har han redan, en ganska ny. Kläder köper jag annars, men i julklapp och födelsedagspresent är det bara Ulla som fått dispens. Hon får ge honom mjuka klappar, men av alla andra vill han ha hårda paket. Kanske helt enkelt ska ruinera mig själv med att köpa Guitar Hero World Tour åt honom, men.. Dels är det INTE billigt.. och dels känns det dumt att köpa det till PS2an, och PS3an står i vardagsrummet, så det skulle inte bli så ofta han fick spela ändå (Vet ni hur mycket trummorna låter?). En gitarr(en riktigt alltså) vill han ha, men såna kostar också multum, och dessutom lär han ju då får lektioner av nån.. Och JAG kan inte spela.. 

 Vill ju att det han får ska vara lite pedagogiskt också. Något han kan ha kul med länge och samtidigt utvecklas av..

 GAH!! Kanske skulle avskaffa presenter de närmaste tio åren och bara spara till en dyr bil när han fyller 18?

 Förslag på presenter mottages tacksamt..

Grund för dagens blogg är denna artikel:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4608482.ab

Ok, först och främst måste jag bara säga: Aldrig i livet!

En liten stund tänker jag låtsas att jag faktiskt är FÖR belöningssystemet och bara kommentera själva produkten.. Aldrig i livet att jag skulle betala 300 jävla spänn för en sketen magnettavla! Kör med guldstjärnor eller liknande, de är näst intill gratis på Tiimari. Klistra upp dem på ett vanligt jäkla ritpapper så är det klart! 300 kronor... I helvete heller..

Men för att kommentera själva artikeln och belöningssystemet i sig..

"MEN, stopp! Du behöver inte vara en looser-förälder." Va? looser-förälder? För att man måste tjata på sin fyraåring? Jisses... Vilken film har de tittat på egentligen? Men okej, det är jobbigt att tjata på sina barn, och visst vore det väl bra om alla barn vore små änglar som gjorde allting rätt. Men jag har ännu inte träffat ett sådant barn. Jag har ALDRIG träffat en förälder som aldrig under barnens uppfostran behövt tjata om något.

 Till viss del kan jag hålla med om belöningssystem kan vara bra. Som sista utväg. Kanske. Jag har till exempel ett sånt system med Leo. Han får några kronor för varje bok han läser, för att böcker är bättre än serietidningar. Men jag skulle ALDRIG belöna honom för självklarheter. Uppmuntra och berömma, javisst. Självklart. Men belöna ungen för att han hänger sin jacka på kroken eller plockar upp sina leksaker, det skulle aldrig falla mig in. Sånt gör han ändå, och om han glömmer så gör han det när jag ber honom. 

 Vi har i och för sig en typ av belöningssystem. Men det handlar inte om mutor. Det handlar om att han måste ta ansvar för att få ha privilegier. Vill han få spela tv-spel före skolan ska han först ha ätit frukost, borstat tänderna och klätt på sig. Sen är det upp till honom om han gör de sakerna fort nog för att hinna spela. Vill han få veckopeng måste han även hjälpa till hemma, med förutbestämda sysslor. På sätt och vis är det väl samma sak som Migo-trappans system, men med en viktig skillnad. Han får lära sig att man inte kan coasta genom livet, att bara få och få utan att göra något i gengäld. Migo-trappan lär barn att om de uppför sig så får de roliga saker. Vad händer när de barnen växer upp och upptäcker att ingen står redo med en rolig aktivitet, present eller liknande för att de skött sina jobb?

 Är man konsekvent, alltid och från början, så tror jag ärligt att man inte behöver tjata så mycket. Tjat behövs när barnen lärt sig att om de vägrar tillräckligt länge så tröttnat mamma på att tjata, och sen får de som de vill.

 Har man problem med sina barn, visst, prova belöningssystem. Men hur förklarar du sedan för barnen att "nej, nu är du för gammal. Att hänga upp din jacka är inte längre duktigt, för nu får du inte längre någon belöning." Eller ska man fortsätta med Migo-trappan tills de flyttar hemifrån? Tillfälliga belöningar kan säkert funka. En belöning om de lär sig knyta skorna eller nåt sånt. För det är lätt att avsluta. När de kan knyta skorna och de fått belöningen är det ju klart. Men en bekant gav sina barn en krona för varje natt de inte kissade i sängen när de vandes av med blöja. Och det är ju knepigare att avsluta, för när är det klart? När ska de sluta få den kronan?

 Åh, jag gillar inte hantverkare! Eller, jag gillar inte när de är HÄR. De har stegar och grejer ivägen, och jag vet aldrig hur jag ska bete mig mot dem. Ska jag vara trevlig och prata med dem och riskera att störa dem, eller ska jag gå iväg och låta dem arbeta ifred?

 Med tanke på att den första kom halv åtta imorse valde jag idag det sistnämna. Jag gick och satte mig vid datorn. Efter ett tag gick den hantverkaren och en annan kom istället, och han började fråga mig saker om vad den första hade hunnit göra. Det vet väl inte jag! Ser jag ut som en elektriker? Så jag svarade nåt artigt (och förmodligen ganska förvirrat) och sen bar jag med mig datorn ut på balkongen för min morgonrök, och här sitter jag nu. Jag hade tänkt passa på att lägga upp bilder från helgenpå hemsidan, men kameran är i sovrummet och det står massa stegar ivägen! =(

Just nu skrivs det en hel det om problemet med att kvinnor aborterar foster för att det är fel kön på barnet. Oftast är det flickfoster som aborteras. Det där har jag lite svårt att förstå. I ett land som Sverige har jag aldrig trott att flickor skulle vara mindra värda som barn än pojkar. Inte i vår kultur. Och personligen vill jag ju hemskt gärna ha en flicka eftersom jag redan har en son (och nej, jag är inte med barn nu eller planerar att bli det snart).

 Många menar att man borde ta bort möjligheten att få reda på fostrets kön för att förhindra dessa aborter. Själv fick jag inte veta könet när jag var med barn, men jag hade velat. Och skulle jag få fler barn skulle jag fortfarande vilja veta. Inte för att kunna göra abort om det skulle vara "fel" kön. Jag skulle vilja veta det därför att jag inte skulle vilja gå i nio månader och hoppas på en flicka och sen få en pojke. Då skulle jag bli besviken, och besvikelse är inte en känsla jag vill känna första gången jag ser mitt barn. Skulle jag däremot veta redan från början att det skulle bli en pojke till skulle jag hinna vänja mig vid tanken och glädja mig åt det. 

 Jag har ingen stark åsikt om huruvida det är rätt eller fel att abortera ett foster på grund av kön. Jag gillar inte tanken, men jag kan ha förståelse för att om man har flera barn av samma kön och vill ha ett av det andra, så kanske man inte vill behöva skaffa tio barn till för att nå dit. Barn är lika mycket värda oavsett kön, men jag har inga problem med att förstå att om man har tre pojkar redan så vill man även ha en flicka, eller tvärtom.

  Sen kan jag ju tänka att om man nu tillåter aborter före en viss vecka utan att fråga efter varför, så kan man inte sen komma och säga att det gjordes av fel skäl.