Läste just en artikel i expressen om medicinering mot adhd, där man menade att allt för många får medicinen. Det största argumentet var att medicinen KAN öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar.

 Det är inte första gången jag hör någon vara emot medicinering. Redan när det började pratas om att medicinera Leo började det, då en anställt på skolan menade att eftersom adhd ibland växer bort med åldern så var medcin onödigt.

 Men tills dess då? Om Leo växer ifrån sin adhd när han blir vuxen, hur ser hans liv ut då? Utan medicin klarar han inte skolan. Han är ofokuserad, slutför inte sina uppgifter, hör inte vad läraren säger och hamnar ständigt i slagsmål. Skulle han få fortsätta så, vad får han för betyg i nian? Jag är övertygad om att han vid det laget skulle hata skolan, och gymnasie vore förmodligen inte att tänka på.

 Jag har bara sett positiva resultat av hans medicin, och detsamma gäller hans lärare. Glömmer han sin tablett en morgon märks det direkt. Med medicinen klarar han skolan bättre, han blir mer fokuserad, orkar mer och blir inte lika lätt distraherad. Förut slogs han och bråkade nästan varje dag, ibland flera gånger per dag, för att han blev så lätt frustrerad. Nu slåss han inte oftare än alla andra pojkar i hans ålder.

 Ser jag på Kim blir jag ännu mer övertygad om medicinens nödvändighet, för aldrig i livet att jag vill att Leo ska växa upp med Kims problem, att inte kunna klara vardagen. Hade Kim fått hjälp tidigare kanske hans liv hade sett bättre ut idag.